Hammarudden

Gothem 1961 Skräckslagen förstod unga höggravida Magda att hon inte kunde stanna kvar på båten. Orden inom henne ekade allt högre. De skulle ta barnet och fortsätta utnyttja henne. En hård knuff under revbenen fick Magda till sans. Men den mörka kusten längs Gotland såg skrämmande ut, vattnet mörkt och ovänligt. En hotfull skepnad närmade sig. Mannens onda grötiga ögon blänkte från månens sken. Hon hade inget val. Hellre dö tillsammans med sitt ofödda barn i havets djup än att stanna kvar. Ett skrik i natten, fylld av smärta. En drunknad kvinna under en båtbrygga vid Botvaldevik och ett övergivet barn på prästgårdens trappa. Vad är det som händer i den annars så lugna bygden? Flickan i spegeln mötte Saras blick och log vagt. Det mörka långa håret låg böljande ner över axlarna. Vem var hon? Förutom att Sara var blond så var de skrämmande lika. Spegelbilden skingrades och endast bilden av hennes själv förblev synlig. Denna bok är en omarbetad version av den tidigare romanen Blodsband som 2014 trycktes upp i ett fåtal exemplar.

Jag heter Lena Hagvall Weström och är född 1962 i Visby. Mina uppväxt år tillbringade jag i det lilla brukssamhället Roma med sockerbruk och klosterruin. Kan inte förneka att ungdomsgängen, lärare, butiksbiträdet, bönderna och alla andra spännande individer i vårt lilla samhälle fick mig till att börja väva historier. Det började förmodligen redan där. Vart efter åren gick och jag fick mer kött på benen tryckte historierna på allt mer och till slut gick det inte att hålla tillbaka. Lösryckta trådar skrevs ner för att inte bli mer än ett ark i byrålådan. Vad jag skulle göra med dem, det visste jag inte. Men en dag grep ödet in. Jag bröt foten. Eländes elände, men faktum var att det var det bästa som kunde hända. Ingen telefonförbindelse, ingen teve, inget internet och som grädde på moset satt jag i en husvagn på en camping som precis öppnat för säsongen. Jag var alltså helt ensam, förutom ägaren som tittade till stället kanske en gång om dagen och mina två hundar. Då började karaktären Nora prata med mig. Ord blev till sidor som blev till kapitel. Där på campingen föddes alltså min första roman Brudkronan. Det bästa med allt är att jag lyckades fånga upp min syster Carina Eriksson och idag är vi oskiljaktiga. Historierna flödar och jag har inte en aning om hur vi ska lyckas hinna skriva alla berättelser under vår livstid. Hon är inte bara min syster utan även en själsfrände. Jag hade så innerligt önskat att få dela allt med henne men tyvärr så tryter hennes ork på grund av en tidigare skada. Men hennes fantasi finns i behåll och den tar jag gärna del av. Så därför vill jag envist få kalla henne medförfattare.