Värd att minnas

Aron Borelius växte upp i prästgårdarna i Dala - Järna och Ramnäs, där pappan var kyrkoherde. Dåtidens Fattigsverige märktes ända in i prästbostaden. Den färgstarka prästfamiljen bestod, förutom av många egna barn, av ett antal åldriga släktingar, av flera inackorderade pojkar som var där för att få ordning på tillvaron och av några originella och lite kantstötta äldre med lättare psykiska diagnoser. Dagens sociala skyddsnät fanns inte då och det var självklart för Arons föräldrar att hjälpa till där man kunde. Det påverkade Arons människosyn och politiska ideal i grunden och han skriver i förordet till sina memoarer att jag har råkat många människor i mitt liv men kommit att ringakta fler än jag älskat. De jag på dessa sidor valt att berätta om var mina vänner och tillhörde på skilda vis, genom snille eller trofasthet eller bländande galenskap, de utkorade. Flertalet av dem bar släta namn och några saknade titel, ty aristokrater av det oantastliga slaget röjer sig genom vilja och stil. I sina memoarer berättar han om sitt synnerligen omväxlande liv och om de många ovanliga personligheter han stötte på under sin resa i den lundensiska studentvärlden, genom de oroliga trettio- och fyrtiotalen och under de många åren som en av Sveriges ledande konstkännare. En recensent skriver att: Prästsonen från Järna i Dalarna och Ramnäs i Västmanland, radikalen och i någon mån rabulisten, student- och kommunpolitikern från 20- och 30-talens Lund, kommendanten i krigsårens Trelleborg, den uppslagsrike museichefen i Norrköping, den ojämförlige författaren av drabbande akademiska klagoskrifter, radiotalaren och tv-charmören, professor emeritus i konsthistoria, nuvarande hemmansägaren Aron Borelius har till sina verk om Höckert, Velázquez och romanska muralmålningar i Östergötland med mera nu lagt en skrift - Värda att minnas -, vilken eftertryckligt bestyrker vad vi redan visste, nämligen att han i återkommande lyckliga ögonblick tillhör våra lärda världsbetydande berättare.

Aron Borelius - en man med många sidor Aron Borelius var konstvetare, nydanande museichef i Norrköping, lundaprofessor i konsthistoria och specialist på gammal svensk och spansk konst. Han vurmade för de moderna stilideal som formades av de nära vännerna Wiven Nilsson och Gösta Adrian-Nilsson (GAN). Han var folkbildare som ägnade hela sitt liv åt att lära vanligt folk vad god konst är. Som lärare i Lund utmanade han akademiska traditioner med sitt radikalt annorlunda sätt att undervisa och tentera studenter. Redan som ung student och ordförande för studentkåren lät han höra tala om sig i rikstidningarna för sin lysande talekonst och humoristiska drift med arroganta lärare. Han var socialdemokratisk politiker, en orädd förkämpe för ett demokratiskt och öppet samhälle och militär befälhavare i frontlinjen i södra Skåne under de mörka åren på trettio- och fyrtiotalen. Han var en kulturdebattör som inte väjde för några obekväma frågor och försökte sätta ord på begreppet god smak oberoende av vilket område det gällde. När kvällstidningsdreven gick mot misstänkta gärningsmän ställde sig Aron ofta på de anklagades sida och hävdade deras rätt tills dom fallit. Det var få som syntes mer än han i dåtidens tidningar när han gisslade omoral, kamaraderiet bland dåtidens makthavare och ifrågasatte övergrepp på vår miljö. Han var samtidigt en stor humorist och en berättare i klass med vännen Fritiof Nilsson Piraten. Boken beskriver Arons livsresa och återger de underhållande kåserier han skrev om de färgstarka människor han mötte under sitt händelserika liv.